Elin Ohlin [earthintruders]

Går väl kanske ibland som handen i handsken. MEN. Jag gick på religionslektionen, helt oförberedd, för att jag vill inte spä på min lilla frånvarokvot men samtidigt utstå den ultimata självnedvärderingen med att erkänna att jag inte var förberedd för mitt muntliga framförande.

I pulled it off.

Nu kanske det verkar som om att jag gjorde det, men icke! Min partner in crime, Josefin, var sjuk och där såg jag det.. min lilla tillflykt. Jag sa till Esse att jag fattades min kompanjon och att mina uppgifter inte skulle komma till den magnifika rättvisa om vi inte kunde läsa upp arbetet tillsammans. Vilket till en del stämde, då våra judiska högtider faktiskt knyter an till varandra.
Han var helt lugn och sa att jag bestämde när om jag ville vänta eller göra mitt. Hans goda natur vaknade på rätt sida idag (som alltid, börjar jag tro.)
Jag lugnade den rödblossande och svett-siprande kärringen inom mig och smällde av ett självsäkert leende.
"-jag tror jag väntar på henne då..." och gick för att sätta mig bredvid William. Som gnällde över ömmande bröst. Givetvis var det bröstmusklerna han menade men vilken lättnad att få skratta lite halvneurotiskt över min totala lättnad och kunna njuta av lektionen utan att behöva göra bort mig vilket jag skulle gjort om jag suttit framför min kompetenta klass och darrigt och pipande menade på att Jom Haatsmaut är Israels självständighetsdag...